Feting ångest
Har haft en riktig ångest idag.. , En jävlig ångest, den var hos mig när jag vaknade imorse den har vart med mig hela jävla dagen.. Lite har den försvunnit nu efter att jag har vart på ett möte, dessa möterna är det bästa som finns för oss som är så trasiga, vi ser hela och starka ut på utsidan men på insidan är vi helt sönderslitna.
Jag känner mig helt trasig i hela kroppen, jag orkar inte göra mycket nu för tiden, jag vill bara sova, jag vill bara vara själv, jag vill inte göra ngt alls. Jag vet inte om det är så att jag har ngn slags depresion eller liknande, jag vet inte så mycket längre.
Idag läste vi ett barn, för idag känner jag mig som ett litet barn som vill ha så mycket kärlek man bara kan ge ngn annan, jag vill bli ompysslad, jag vill höra att jag duger och jag vill bli älskad för den jag är, jag vill bli accepterad och respekterad för den jag är. Jag vågar inte känna så mycket längre, och det gäller i alla avseenden då man blir så besviken när det inte blir som man har tänkt sig eller har velat att det ska bli.
Det spelar ingen roll om det är ngt som igentligen glädjer en för man vet endå att bakom allt så finns det endå en chans att det skiter sig. Är det sorg det handlar om så kan man vara lessen men man kan inte vara lessen hur länge som helst för då tycker folk att man ska rycka upp sig och så säger dom:
-Tiden läker alla sår..
Ne tiden läker inte såren, tiden gör det bara "lättare" att hantera sorgen, det kommer alltid vara ett öppet sår man har. Och vid olika tillfällen gör man såret större och ibland blir det inte lika infekterat.
Idag på mötet pratade jag också om "godkännande", varför strävar man igentligen efter sina föräldras godkännande i allt man gör? Får man bra betyg osv får man veta att man har gjort ett bra jobb, men gör man det jobbet och lägger all sin energi på det för sin skull eller sina föräldrars skull? Det gäller även jobb, man vill att ens föräldrar ska tycka att man har ett bra jobb, man ska tjäna bra, jobba mycket, MEN ska man inte ha ett jobb man faktiskt har valt själv och ha ett jobb som man älskar? Måste föräldrarna godkänna allt?
Varför är man så fixerad av att bli godkännd av sina föräldrar? Jag ska inte säga annat en att jag är en av dom som vill ha sina föräldrars godkännnde, jag vill så gärna att dom ska vara stolta över mig, jag pluggar, jag har presis avslutat en utbildning som USK, och jag har under hela min utbildning jobbat vid sidan om på vissa helger och vardagar, men endå får jag inte höra det jag vill höra, det räcker inte allt det jag gör, jag får inte höra ett äkta och genuint: JAG ÄR STOLT ÖVER DIG IDA, från värken mamma eller pappa, ingen av dem har sagt ngt om att jag är klar med min utbildning.
Men idag bestämde jag mig iaf.. Jag ska inte söka efter deras uppmärksamhet och få dom att säga att dom är stolta över mig.. Det räcker med att JAG är stolt över mig själv och vad jag har åstakommit, vad jag har lärt mig och vad jag har gjort med den kunskapen! JAG tar mig fram utan eran hjälp.
JAG ÄR STOLT ÖVER MIG SJÄLV
